Wow! Igår var det sista gången på kursen och därmed diplomering. Vi hade två tal att hålla. I det första skulle vi avrapportera vårt SMARTa mål och i det andra presentera vårt nya SMARTa mål.
Jag var riktigt nervös, samtidigt som jag vet att jag hade varit en miljard gånger värre för bara några månader eller veckor sen. Anledningen till nervositeten var att Adam och Peter var på plats. Båda är personer som inspirerar mig och har betytt otroligt mycket för mig både som person och i min yrkesroll.
Adam var tyvärr tvungen att flyga hem efter första halvlek, men han hann med att bete sig som en stolt tupp i pausen och att få höra alla de fina orden från någon jag ser upp så mycket till var en otrolig känsla. Tack!
Tyvärr betydde detta att han inte fick höra mitt nya mål, men jag har bestämt mig för att det ska han få göra när vi är tillbaka på ön.
Jag var så stolt över mins kurskamrater igår. Det var verkligen ett gäng proffs som stod däruppe och pratade. Galet så långt vi kommit under den här korta tiden.
Till slut var det dags för premieutdelning. Det var denna gång två scrapbooks som skulle delas ut. En för "största framsteg" (Jens) och en för "mest inspirerande tal" (Fredrik). Helt klart värdiga vinnare!
Sist delades "Highest Award for Achievement" ut. Här var det gruppen som röstade fram den person vi tyckt gjort störst resa, varit engagerad, inspirerande och tillfört mest till gruppen. När Nina (vår fantastiske instruktör) beskrev personen som vunnit och kom till "dessutom varit väldigt aktiv på vår Facebooksida" så tändes hoppet, det där ludne ju faktiskt vara jag. Och det var det!
Kan inte komma ihåg när jag varit så stolt öve mig själv tidigare, eller så rörd för att så många röstat på just mig! Självklart skulle det hållas tacktal. Det gick bra första två millisekunderna, sen fick jag syn på Marie som hörde mitt darr på rösten och började få tårar i ögonen. Då var det såklart kört för mig också och när jag fick syn på Peter och såg att det ryckte i hans ögon så fanns ingen återvändo. Men jag menar det verkligen Peter, du är min klippa!
Kvällen firades med middag tillsammans med hela gänget på Grodan, som tur var blev det inte alltför sent. Vi var nog alla rätt trötta efter anspänningen. Känns väldigt konstigt att det är över nu. Kommer sakna känslan av att hela tiden utvecklas. I samma sekund som jag skriver det känner jag hur Lill-Nina, som numer alltid sitter på min axel, säger åt mig att det är upp till mig om jag vill fortsätta eller stanna av min utveckling. Och det har hon ju rätt i.
Nu hoppas jag på att få gå om kursen som kursledare, the sky is the limit och jag är bara precis ovanför trädtopparna än så länge :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar